Liljesson

Ängel...
                                                                               

- Jag har bränt mig, men mitt sår läker aldrig. Vad kan man göra mer än att försöka utstå smärtan? Sa flickan jag mötte på stigen.
- Ja, sa jag. Vad kan jag göra för att hjälpa dig min vän?
- Du är ännu inte min vän, sa flickan. Det är svårt att bli min vän förstår du.
Smärta är förresten något man vänjer sig vid... efterhand gör det inte lika ont...
det som smärtade nästan dödligt känns numera mer som ett slag under bältet.
- Men vad är det som hänt dig, frågar jag envist.
- Du kan inte förstå ändå, säger flickan. Du som är så ljuv o vacker som en sommar-
natt, suckar hon.
Jag funderar på vad hon menar med det. Men hon förklarar sig,
- Ja att du aldrig har bränt dig ser man ju.... du ser lycklig ut. Men du kanske har förtjänat det.. vad vet jag.
- Vad får dig att tro det, frågar jag nästan irriterad. Vad har hon för rätt att ha förutfattade meningar.
- Det måste vara så säger hon och ser ut över dungen. Har jag inte rätt då tillägger hon.

Jag funderar på om jag ska berätta för henne, kan hon möjligen förstå mig? Eller är hon så inne i sitt eget att hon stängt dörrarna för andra? Vad har hon med mig att göra förresten tänker jag o börjar gå, bort från henne.

- Ja, dra du bara säger hon, det brukar vara så det går till.
Jag stannar upp, vänder mig om o går sakta tillbaka till henne.
- sätt dig ner säger jag milt. Jag ska berätta något för dig.
Hon sätter sig i mossan o ler lite smått.
Jag ler tillbaka mot henne, hon är otroligt vacker, att hon inte sett det själv är ett under!
- du är väldigt vacker säger jag, din själ är varm o ren.
- hur kan du veta det säger hon men tillägger ett blygt tack.
- lyssna nu min vän säger jag.
- du får mig att tro att du faktiskt är min vän säger hon o ser glad ut.

- För längesedan fanns det en kvinna som var det vackraste man skådat, hennes själ var varm som solen, mjuk som molnen o mild som vatten... Hon utstrålade allt man kan begära och hon var riktigt lycklig. Hon hjälpte alla som behövde hjälp och fanns till för alla. Hon fanns sitt livs kärlek... han hette V.. äsch det spelar ingen roll säger jag o fortsätter... hon hade funnit sin själsfrände, och hittat sitt kall på jorden.
Där hade sagan kunnat sluta... lycklig men som alltid så finns det käppar i hjulen..
- vad hände säger flickan.
- ja, det hände saker som hon hade kunnat undvika om hon hade vågat lita på sin kärlek till mannen och på hans kärlek till henne... men hon var rädd.. hon visste inte att kärlek så stark faktiskt existerade utan blev rädd för att bli bränd... den rädslan blev faktiskt hennes fall... jag tar ett djupt andetag.
- varför var hon rädd, frågar flickan i mossan.
- ja, säger jag, varför, är det någon som kan svara på det? Hon blev rädd för att inte vara tillräcklig, antar jag, inte tillräckligt vacker, mjuk och mild..
Det blev hennes fall, upprepar jag.
Hon förlorade mannen hon älskade djupt, hon förlorade hoppet på kärlek o förlorade tron på livet, viskar jag fram..
- vad hände sen, viskar flickan tillbaka.
- hon föll, säger jag. hon föll o föll o föll.... utan att något tog emot henne..... hon faller faktiskt fortfarande fast det är ingen som märker det...
- va sorgligt säger flickan med tårar i sitt öga.
- är sagan slut frågar hon.
- nej säger jag, det finns inget slut på denna saga..... hon blev så olycklig och hjälplös, den vackra kvinnan, att hon inte orkade längre... hon gjorde något dumt och blev bestraffad... hennes handling blev hennes dom.. hon dömdes till evig vandring här på jorden, hon är tvungen att hjälpa, försöka få människor att förstå, det är hennes uppgift nu... en slags misslyckad kärleksgudinna... , säger jag och torkar en ensam tår på min kind.


Flickan ser hon ut över mossen och säger efter en lång tystnad,
- det är du som faller va? Det är du som är gudinnan va?
Jag ler och tänker att det finns hopp för denna vackra flicka i alla fall..
- ja, men det är även du....säger jag och undrar tyst om hon är medveten om det.
Hon skiner upp, torkar sina tårar och tar min hand.
- tack för att du är min vän säger hon.
- det är en ära ler jag milt.

Vi reser oss upp. Lyssnar på fåglarnas kvitter och börjar sakta gå.

Jag ser på henne och säger;
- vi kan inte hindra fallet men vi kan ramla tillsammans...


Copyright © ellam71